Sidor

måndag 28 september 2015

Tillägnat de övergivna.

Jag har en hobby som jag har utövat i allt större utsträckning de senaste åren. Förut brukade jag helt enkelt kalla den för vad det är; "snoka i gamla hus", men för något år sedan snubblade jag in på begreppet Urban Exploring. Jag hade dittills känt mig rätt ensam om min något underliga hobby, men insåg då att det faktiskt bara i Finland finns ett tusental aktiva utövare. Gick med i gruppen, och det är både fascinerande och ledsamt att se andras bilder över objekten de besökt.

Att jag varit fascinerad av gamla hus sedan barnsben har väl inte undgått någon, och ju mera förfallet, desto mera spännande blir det. Jag vill veta vem som bott här, vad som hände med dem och varför huset lämnades att ruttna bort. Jag vill in och se i vilket skede man tryckte på paus och tideräkningen stannade. Se vad som lämnats kvar till eftervärlden från en svunnen tid.

Hobbyn är för mig lite sado-masochistisk. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som finns innanför väggarna på ett övergivet hus. Fast jag ungefär vet vad som väntar mig blir jag ofta illa berörd när jag väl kommer in. Ledsen. Det är så sorgligt att jag ibland bara skulle vilja sätta mig ner på någon av de gamla stolarna och börja gråta.


Varje gång börjar livet från den svunna tiden spelas upp som en film i min hjärna, med husets tillhörigheter som rekvisita. Skådespelarna är och förblir oftast okända så när som på ett namn, men handlingen är ungefär den samma.

Här har någon faktiskt bott. Här har människor lagat mat, sovit, arbetat. Här har man skrattat, älskat, gråtit, bråkat och blivit sams igen. Här har det gjorts barn, fötts barn och firats kalas.

Elden i spisen har värmt frusna händer och fötter, torkat våta ullsockar, gräddat bröd och kokat potatisen i emaljkastrullerna. Grannar och andra bekanta har kommit in, satt sig på soffan innanför dörren och pratat en stund. Kanske har de blivit bjudna på bröd. Kanske har de fått en kaffetår som druckits ur de fina arabiakopparna som nu både är kantstötta och saknar öron. Kanske har de rentav fått sig en sup jaloviina ur de nu tomma flaskorna som ligger här och var.

Här i storstugan har man varit trött, lagt sig på soffan, läst tidningar, lyssnat på radio, stickat sockor och kokat kaffe. Barnen har kommit hem från skolan, gjort läxor, man har gått ut till ladugården och mjölkat, kommit in och ätit mannagrynsgröt. Det fanns fortfarande mannagryn i paketet med bäst före datum tidigt 70-tal.


I ladugården har man tidiga morgnar mötts av sex stycken råmande kor, som försett hushållet med mjölk, grädde, smör och ost. Jag blundar och känner värmen från djuren och jag hör deras idisslande. Jag lever mig djupare in i filmen och tar rollen som gårdens husmor. Jag hör ljudet av mjölkhinkarna när jag diskar dem, ser korna lägga sig ner, kollar att allt är okej innan jag tar mjölkhinken och går in för att dricka morgonkaffe. Kommer tillbaka till verkligheten när jag måste lyfta på fötterna och kryssa mellan allt bråte för att inte bryta fötterna på vägen ut.

Och i något skede tog filmen slut. Vad hände? Att korna försvann lyfter väl ingen med förståelse för landsbygdsutvecklingen på ögonbrynet åt, men när, hur och vart försvann de som bodde och levde här och när blev det råttornas rike? Kläder, skolböcker, mediciner, köksredskap, ja alla en människas tillhörigheter slängda i en salig röra. Varför har nån inte brytt sig om att städa bort allt? Varför lägger ingen något värde ens på de gamla möblerna? Efter att nyckeln vridits om i hänglåset en sista gång, får väder, vind och skadedjur härja fritt och tillverka ett spökmuseum, ända tills någon fönsterruta krossas eller ramlar ur och det blir fritt fram för gemene man att klättra in.


Jag tänker på Nabba och min mormors gård, som båda ännu lyckligtvis är bebodda. På Storback, som redan var på god väg att gå detta öde tillmötes. Det är och förblir väl antagligen det enda hus jag kommer att kunna rädda. Förutom om det på något vis senare i livet står i min makt att förhindra att detta är den syn man möts av när man stiger in i det gula huset på ladunabbavägen, så är det klart att jag räddar det också. Det ska inte komma några bilder av mina hus på UE-sidan, och om de som övertar husen efter mig är av annan åsikt så kommer jag tillbaka och spökar...